URNA av Kersti Vikström

 

URNA kastas som ett spjut genom existensen och borrar sig djupt in i samtidens oro. Med skrämmande saklighet sorterar den människor från det mänskliga och ställer oss ansikte mot ansikte med vår egen otillräcklighet och längtan efter ledning. URNA lyfter sig ur jaget, granskar den andre och sjunker sakta tillbaka igen. Det är hårt.

 

Det var knappt att jag kunde tro hur normalt allt verkade när jag kom ut på gatan. Ett lätt duggregn fick folk att skynda sig mellan butikerna och ta omvägar runt vattenpölarna som redan hade bildats på trottoarerna och i asfaltens gropar. Några uppseendeväckande förändringar av gatubilden var förstås inte att vänta efter de knappa fem timmar som rekryteringen hade tagit. Det var bara jag som tyckte att jag hade varit på besök i en annan värld. Jag var inte längre en misslyckad medelålders arbetslös figur. Jag var en viktig kugge i samhällsmaskineriet, även om ingen kunde se det på mig eller ens fick veta om det. Jag undrade om det kändes likadant när den som var spion eller hemlig agent gick omkring i stan som en vanlig människa.

 

Jag hade kommit till uppföljningsmötet på arbetsförmedlingen rustad till tänderna med argument för att slippa delta i någon kurs i personlig utveckling, eller något kreativt projekt där man skulle tillverka grytunderlägg av klädnypor.

   ”Jag har alltid gjort rätt för mig som en normal människa. Jag vill inte ha något tidsfördriv. Jag vill bara ha ett arbete.”

   Min arbetsförmedlare såg milt överseende på mig och knappade på sin dator. Antagligen hade hon hört allt förut till leda, men det fick hon ta. Det var inte mitt fel att den avdelning som jag hade arbetat på hade blivit utlokaliserad till norra Norrland, där företaget kunde få glesbygdsstöd. Jag hade erbjudits att flytta med, men jag hade ju hela mitt liv här.

   ”Det här kanske är något för dig i så fall,” sa arbetsförmedlaren och räckte över ett papper som hade rasslat fram ur skrivaren. Jag läste igenom texten utan att bli särskilt mycket klokare.

   ”Det är lite knapphändigt,” medgav hon. ”Men vad jag förstår så är det en statlig institution som sysslar med psykologisk forskning. Dina meriter inom administration och utredning matchar vad de söker.”

 

Vi var sju rekryter som visades in i varsin liten ljudisolerad skrubb som påminde mig om när jag som liten fick göra hörseltest efter en svår öroninflammation. Jag hade varit beredd på intervjuer och kanske någon sorts grupparbete, men inte på att hela rekryteringsprocessen skulle vara ett psykologiskt test. Det gjorde mig lite misstänksam att alltihop kanske bara var en bluff för att få gratis försöksobjekt till den där forskningen som min arbetsförmedlare hade nämnt.

   ”Vår myndighet har att hantera arbetsuppgifter som är psykiskt krävande,” sa testledaren i hörlurarna. ”Det är därför av största vikt att den personal som anställs har mental styrka och uthållighet. Testet som ni ser framför er är utarbetat för att säkerställa att vi endast går vidare med kandidater som har kapacitet att möta dessa krav. Ni ser framför er en dataskärm med tio bilder på personer som på olika sätt kostar samhället stora summor. Om ni klickar på bilden kommer det fram mer information. Er uppgift är att rensa bort fem av dessa som ni anser kan undvaras, till förmån för de fem som ni bedömer har möjlighet att rehabiliteras till att bidra till samhällets utveckling i framtiden. När ni har gjort ert val klickar ni på den röda knappen under bilden.”

   Trots att jag visste att det bara handlade om ett konstruerat test kände jag hur håret reste sig på mina armar.

   ”Men...” protesterade jag och insåg i samma stund att det inte fanns någon möjlighet att kommunicera med testledaren inifrån den lilla skrubben.

   ”Det är mycket viktigt att ni fullföljer hela testet om vi ska kunna utvärdera era kvalifikationer.  inför en eventuell anställning,” fortsatte den opersonliga rösten i lurarna. Det sista gjorde mig, antagligen tvärtemot avsikten, mer benägen att resa mig upp och gå därifrån. Jag avskydde tanken på att jag i princip var tvungen att delta i testet. Inte så att jag trodde att testledaren på något sätt kunde hålla mig kvar mot min vilja. Det var snarare mitt eget behov av en inkomst som tvingade mig. Avbetalningarna på villan, sommarstugan och bilen måste ju göras, oavsett om jag för tillfället var arbetslös. Att hitta en köpare till något av husen var inget alternativ när räntorna var de högsta i mannaminne.

 

De första tre som skulle bort var enkla. En äldre kvinna som hade tillbringat större delen av sitt liv på mentalsjukhus. En medelålders pedofil som just hade släppts ur fängelset och skulle behöva omfattande övervakning och behandling för att inte återfalla. En missbrukare som hade åkt in och ut på rehabilitering de senaste fem åren utan resultat. Jag markerade de tre som mina förstahandsval, men klickade inte på den röda knappen ännu, ifall jag skulle ändra mig.

   Det var svårare att välja bland de yngre. En kvinna i trettioårsåldern hade obotlig cancer och skulle aldrig mer kunna jobba. Men hon var trots allt mor till två barn. Förutom att det rent allmänt verkade grymt att rycka bort henne från familjen, så gjorde hon ju faktiskt en insats för samhället om hon uppfostrade dem till dugliga medborgare. En ännu yngre kvinna som ville genomgå en lång och kostsam behandling för att bli man, var en starkare kandidat för den röda knappen, liksom en fjortonåring med invandrarbakgrund som inte hade gått i skolan sen femte klass, men däremot ledde ett gäng som ägnade nätterna åt att sätta eld på bilar.

   Jag klickade först på den röda knappen för mentalpatienten. Ett häpet utrop, följt av ett jämrande hördes i lurarna. Jag släppte taget om musen som om den hade bränt mig, samtidigt som den utvalda kvinnan drog en sista skälvande suck innan hon tystnade helt.

   ”Det där var väl onödigt? Det är ju bara ett test,” sa jag ilsket till väggarna i min lilla bur.

   ”Fem minuter kvar,” kom testledarens opersonliga röst i mina lurar. Jag hade alldeles glömt bort tidsfaktorn. Testledaren hade förklarat att det inte bara handlade om att klara av att välja bland de tio kandidaterna. Det gällde också att göra det effektivt, utan att det tog hela dagen. Däremot hade han inte sagt ett ord om ljudeffekterna som följde när man klickade på de röda knapparna.               

   Min hand darrade betänkligt när jag greppade musen igen och klickade på pedofilens röda knapp. Den här gången hördes inget häpet utrop, bara ett stön och ett gurglande läte. Det var så överdrivet makabert att jag måste skratta och plötsligt drog jag mig till minnes ett TV-program som jag hade sett om ett annat psykologiskt test. Testpiloterna hade trott att de deltog i ett forskningsprojekt om smärta. Deras uppdrag var att vrida på strömbrytare som skickade elektriska stötar i personer på andra sidan väggen. Testledaren drev på dem att skicka allt starkare elektriska stötar, även när de hörde forskningsobjekten skrika. Testledaren fortsatte hela tiden att tala om hur viktigt det var att fullfölja hela testet och somliga gick därför vidare, till och med fast det stod tydligt markerat att spänningen var dödligt hög. I slutänden kom det förstås fram att den verkliga forskningen handlade om att se hur långt människor var beredda att gå för att lyda order. Vad min testledare egentligen var ute efter var fortfarande oklart, men av någon anledning var det tydligen viktigt att veta om jag klarade att gå hela vägen trots att det lät som om jag tog livet av mina utvalda objekt på riktigt.

 

”Välkommen ut ur burarna,”sa testledaren skämtsamt och visade in oss i ett litet konferensrum som var lika fönsterlöst som skrubbarna vi just hade lämnat. Ingen av oss såg direkt på varandra när vi slog oss ner vid bordet. Jag kände mig fortfarande lite omskakad efter att i snabb följd ha klickat på de sista tre röda knapparna. Kanske var det likadant med de andra.

   ”Ni är fyra stycken som har klarat hela testet och jag har nu glädjen att erbjuda er anställning hos URNA – myndigheten för urval och samhällsnytta,” sa testledaren som stod vid bordets övre kortände. 

   Jag rätade upp mig i stolen. Jag hade nästan glömt att det inte bara var för själva testet som jag hade kommit dit.

   ”Skumt namn. URNA. Vad går jobbet ut på?” sa den yngste av oss fyra.

   ”Det är inte konstigt att ni inte har hört talas om URNA. Vi är en av rikets mest okända myndigheter, med ett uppdrag som av naturliga skäl måste hållas hemligt och utföras diskret,” sa testledaren. ”Icke desto mindre har vi en av landets viktigaste uppgifter – att minska rikets  skenande sociala omkostnader.”

   Pojken som hade ställt frågan hulkade plötsligt till som om han var på väg att kräkas.

   ”Det där testet. Det är vad ni håller på med i verkligheten också, eller hur?”

   Testledaren nickade allvarligt. ”Det kan man säga. Inte riktigt på det tidspressade och hastiga sätt som ni fick göra det förstås. I verkligheten är det ett utredningsuppdrag där det är upp till handläggaren att bedöma utifrån kriterier, snarare än antal, vilka personer som så att säga är hopplösa fall. De som inte kommer att bidra till samhällsnyttan under överskådlig tid, kontra de som har potential att ge utdelning efter ytterligare en tids ekonomiska insatser. Naturligtvis ingår inte det omedelbara avslutet som ni fick pröva på i testsituationen,” sa han med ett torrt leende. ”Det skulle bli alldeles för kostsamt att hålla objekten i förvar under utredningstiden. För att inte tala om den tid som skulle gå förlorad för dem som senare bedöms kunna få en positiv utveckling. Nej, den slutliga lösningen utförs av en särskild insatsstyrka, på det sätt som är mest effektivt och smärtfritt i varje enskilt fall.”

   ”Jag trodde att det var ett nytt dataspel som vi skulle testa, men det där är ju sjukt. Jag vill då inte ha jobbet,” sa pojken och reste sig från sin plats. 

   ”Det är beklagligt, men naturligtvis måste var och en av er fatta sitt eget beslut,” sa testledaren med en gest mot dörren. ”En av mina kollegor kommer att ta hand om dig där ute.”

   Pojken hejdade sig i dörröppningen och vände sig om. ”Och ni då, är ni så desperata att ni tänker ta det där skitjobbet?” sa han.

   Ingen av oss svarade, men jag såg i ögonvrån hur kvinnan till vänster om mig stelnade till en aning. Själv försökte jag att inte bry mig. Vad visste han? Han var bara en snorvalp med ring i örat, för stora kläder och en keps som verkade ha vuxit fast på huvudet.

   ”Ni är ju för fan inte normala,” spottade han ur sig innan han försvann ut i den mörka korridoren.

 

Jag återsåg honom en liten stund senare, när jag om igen satt i en av skrubbarna och studerade en ny uppsättning bilder.

   ”Det är viktigt att den som blir anställd inte väntar med att pröva uppdraget i skarpt läge,” sa testledaren i mina lurar. ”Det kan liknas vid när en ryttare omedelbart sitter upp efter att ha fallit av hästen. Ju längre man dröjer innan man verkställer sina första verkliga urval desto högre blir tröskeln till att fatta de svåra, men nödvändiga besluten. Ni har nu fått tio nya bilder, som den här gången föreställer autentiska ärenden. Det är upp till er och bara till er, vilka ni väljer att rensa bort och vilka ni bedömer att det är värt för samhället att fortsätta satsa på.”

   Pojken som hade trott att allt bara var ett spel, hade inte haft ett hederligt jobb i hela sitt liv. Han hade nyss kommit hem efter att ha tillbringat sex månader på anstalt för att ha stulit datatillbehör från en praktikplats som han hade fått genom kommunens omsorg. Han hade en dotter på ett år, men hade aldrig bott tillsammans med henne och hennes mamma. Det var inte svårt att klicka på hans röda knapp.

   När jag som den första kom tillbaka till konferensrummet efter att ha rensat bort ytterligare tre personer, möttes jag av en ljuvlig doft av kaffe. En kvinna som jag inte hade träffat tidigare reste sig från bordet och räckte mig handen.

   ”Välkommen till URNA. Det är jag som kommer att vara din enhetschef,” sa hon vänligt. Hon gjorde en gest mot bordet. ” De här lokalerna är bara tillfälligt inhyrda för rekryteringsseminariet men vi har lite pappersarbete att göra innan vi går härifrån. Passerkort till vårt verkliga kontor, anställningsbevis, sekretessdokument och så vidare. Som du säkert redan förstår kräver vårt myndighetsuppdrag fullständig tystnadsplikt.”

   Jag nickade och gick bort till min plats på ben som kändes underligt klena. Enhetschefen log medkännande.

   ”Men först ska du ta för dig av kaffet och smörgåsarna. Det brukar behövas efter det första uppdraget.”

   Jag insåg att hon hade rätt. Mina händer darrade så mycket att jag var tvungen att sätta ner kaffemuggen igen innan jag hade hunnit ta den första klunken.

   ”Det är en fullständigt normal reaktion att känna sig skakad efter sitt första uppdrag. Illamående och frossa hör också till vanligheterna. Men också, underligt nog, en viss eufori. Jag tror att du känner det, eller hur?”

   Hennes ord fick mig genast att känna mig lite mindre generad för att jag faktiskt hade en pirrande lyckokänsla i kroppen.

   ”Det är ingenting att oroa sig för,” sa min nya chef. ”Alla reaktioner är som sagt fullständigt normala och går snart över. Fortare än du anar kommer arbetet att gå på ren rutin.”

  

 

  

 

 

 

  

 

  

  

 

 

 

 

Dela med andra

Kommentera sidan

Om det är något du vill meddela oss, hittat något fel eller saknas information kan du använda dig av det här formuläret. Om du vill ha återkoppling på din kommentar vänligen fyll i din mailadress.

Vi tar tacksamt emot all feedback.

// Vänliga hälsningar kommunikationsenheten Mora kommun

Sidan uppdaterad den 27 mars 2017.

Sök på webbplatsen

Mora Kommun, 792 80 Mora, Besöksadress: Fredsgatan 16, Tel: 0250-260 00 kl 07.45-16.30, Fax: 0250-186 42, E-post:
Org. nr: 212000-2213