Stjälkar av Linn Bäckman

 

Stjälkar svävar över ett landskap där natur är kropp och form är innehåll, zoomar in och ut i ett sinnligt, rytmiskt begär. I ett arkaisk synfält ryms både frihet och kött. En puls söker sitt hjärta, ett ord söker sin mening. I det vatten som förebådar liv sköljs vi bort från land, dras mot djup och forsar ut över det som ska komma. Här är texten, där är fåglarna. Det är bra så.

Jag flög den natten. Gled över antennerna och taken. På kyrkogården brann ljus. När stan tog slut tog svarta tallar vid. Mina tillhörigheter låg i ryggsäcken i skåpet på jobbet. Ett rosa kort med siffror som identifierar mig och ett fotografi av ett ansikte som påstods vara mitt. Utspridda tuggummin i botten. Plånbok och telefon. Jag räknar antal missade samtal i huvudet med talltopparna rivandes mot magen. Det är vackert att sväva över döda granar som slagits ner av blåsten. Jag fäller ut mina fingrar som en påfågelstjärt. Stryker barren, smeker deras glatta hud. Det är blött på marken och det luktar våt grav. Jag inriktar medvetandet på att sänka kroppen. Den dras nedåt som av oxar. Armar och ben är enbart last. Kraften som drar är större än något jag kan uppbåda.

Mjukt landar jag bland tallarna. En tjärn ligger svart där. Mossmarken sviktar och fötterna försvinner så att bara anklarna syns. Det är inte meningen att människor ska gå här. Det är inte meningen att de ska flyga. Mina fötter sjunker djupt ner i mossan och slemmigt svart vatten tränger upp mellan tårna. Det finns några få vita näckrosor. Det låter som om de gråter. Jag har nattduvornas gula ögon i nacken när min kropp bryter spegelytan, tjärnens öga. Jag krossar det svarta motståndet. Hala näckrosstjälkar glider över bröstkorgen, upp mot halsen. Sött ruttet vatten i munnen.

En gång såg jag en mans hjärta i en operationssal. Det var lika gult som mina lår är i tjärnens mörker. Det var en gul stor stilla klump i hans uppsågade bröstkorg. Mannen var gammal och hans ansikte täckt av en blå duk. Det enda som syntes var hans fötter och hålet i bröstet. Lukten av bränt kött. Lukten av handsprit. Och så hjärtat. En ensam klump som glömts kvar, när mannen försvann.

Om jag vore ett djur hade jag velat föda min unge i en tjärn. Vaggande ligga och gruva mig under tallarna med barr i min päls. När det var dags, bara sjunka ner i mörkret och låta stjälkarna dra ungen ut. Hala armar drar det livet ur min trötta kropp. Blod syns inte i mörkt vatten. Blodkroppar förenas med iglar.

Jag flyter på rygg. Tjärnen är både min grav och min vagga. Den vaktas av tallar och natten själv. När morgonen kommer sluter den sig in mot sig själv. Blir ett oemottagligt öga. Inneslutandes sina undervattensinsekter och muränor. Nu vill jag inte bada mer, så jag häver mig upp ur tjärnen. Mossan grinar när jag kramar den hårt för att få grepp. Kroppen är baktung och jag strandar på kanten som en otymplig båt.

När jag reser mig är mossan röd och ångar varmt järn. Navelsträngen hänger mellan mina ben och fostret ligger förankrat med sitt lilla huvud vilande mot blodet. Kroppen är vit som näckrosorna. Livmodern krampar. Fostrets huvud är ofattbart litet. En stark ström av smärta upp genom hjärtat och ut genom huvudet. Inget får skada. Hon ska skyddas och jag skydda. Jag biter av navelsträngen och kupar handen under hennes huvud. Hon är tyst. Lever hon? Jag blir rädd. När vi löper över tallkottarna och lingonriset andas hon knappt kännbart mot halsgropen. Var jag är på väg vet jag inte. Vet endast att jag behöver ta mig ut ur kölden och mörkret. Bort från natten och det blänkande ensamma ögat.

 

Då kommer jag ihåg att jag flög hit. Förut, jag gled över husen, ut ur stan. Jag flög till tallskogen. Nu tvingar jag medvetandet att höja oss upp ur fostervattnet. Tallkronorna yppar inte ett ord. Sländorna på tjärnens yta tar hand om slagget som rann ur mig i vattnet. Silar det genom sina filter. Näckrosorna närs av blodet, av spåren av liv. När jag och mitt barn flyger över tjärnen ser det inte ut som en grav längre. Det ser ut som hålet där hjärtat satt.

Dela med andra

Kommentera sidan

Om det är något du vill meddela oss, hittat något fel eller saknas information kan du använda dig av det här formuläret. Om du vill ha återkoppling på din kommentar vänligen fyll i din mailadress.

Vi tar tacksamt emot all feedback.

// Vänliga hälsningar kommunikationsenheten Mora kommun

Sidan uppdaterad den 27 mars 2017.

Sök på webbplatsen

Visste du att....

... namnet Mora förekommer i skrift första gången 1325?

Mora Kommun, 792 80 Mora, Besöksadress: Fredsgatan 16, Tel: 0250-260 00 kl 07.45-16.30, Fax: 0250-186 42, E-post:
Org. nr: 212000-2213