Farmor och Flugorna av Olof Lindberg

 

Farmor och flugorna osäkrar vår förmenta kontroll genom överraskande kast mellan medvetandeskikt och grader av upplösning. Det konkretas blick på det abstrakta, det abstraktas tålamod med tingen. Med hjälp av vidgande metaforer och hudlös närvaro möter en kall klinisk verklighet språkets omhändertagande förmåga. En association leder till en annan. En person leder till flera. Allt är öppet.

                                

Någon har släppt in en liten insekt på avdelningen, en svart en. Retfullt letar den ingångar i mig, fastnar som en kardborre i mina kläder. Den trampar omkring på min arm, vi stirrar på varandra. Jag vet inte om jag väcker något hos flugan men i mig kommer bilder från djupet. Först fort, för fort för att fånga något men sedan allt långsammare och till sist blir allt stilla. Och se - där kommer det gulaktiga ansiktet hos den kvinna vi ombads kalla farmor, hon som också var en insekt, ett flugansikte. Hon spenderade sin sista tid här, då när jag ännu var aningslös och liten. Jag dröjer vid rädslan jag kände inför besöken hos henne, hur hon insisterade på att jag skulle sitta bredvid henne i sängen där hon låg och viskade med sin tunna stämma.

På avstånd, till hälften gömd bakom mammas ben, brukade jag studera hennes lilla kropp; från den brunfläckiga hjässan till de magra benen som stack ut under morgonrocken. Där hon, inte mycket större än ett barn, satt på sängkanten och gned sina giktbrutna händer, precis på samma sätt som en fluga. Jag tänkte att när vi gick därifrån skulle hon klättra upp på väggen och hänga där tills vi kom på söndag igen, och jag sa till mig själv att nästa gång skulle jag ta med mig en sockerbit till henne att suga på. Då skulle hon ta emot den med den långa gripklo i stål som hon använde till allt, från att byta kanal på teven till att gripa tag i min arm för att dra mig till sig.

Mamma hade sagt att farmor nog dör snart och de orden hade funnit en hamn i mig. Döden var ett ogripbart fenomen för mig precis som för de flesta barn, men jag ville förstå, ville se den med egna ögon. Det var därför jag iakttog henne med sådant intresse - nu, nu dör hon! Jag var sju när det hände och tanken på döden har sedan dess blivit mycket bekant, en skugga fjättrad vid min fot, men också en vän och en väg ut om jag så ville. Och på sistone har min väns erbjudande tett sig särskilt lockande, det är bland annat därför jag sitter här i min säng på avdelning 90. Och vore det upp till mig ensam, så tror jag att jag för länge sedan skulle ha lämnat detta liv bakom mig. Men det finns de som uppbådar all sin förmåga för att locka mig på andra vägar. Min familj säger till mig att döden inte är en utväg, att jag måste leva för dem. Jag slits mellan dem och min vän, lever för dagen, men något fattas, något fundamentalt. Min vän trycker en kudde mot mitt ansikte när jag sover, piskar mig över ryggen när jag vakar, det enda liv han unnar mig är ett i marginalen, varifrån han låter mig se allt och känna allt men aldrig låter mig ändra något.

Jag lever inatt och säkert imorgon, här på avdelningen har de mig under uppsikt och det kanske är bra. Jag känner ett släktskap med de andra intagna, känner att här är vi nakna inför varandra. Rädslan och skulden gör ingen skillnad på bödel och dömd. Ingen här är intresserad av hämnd, inte nu. Nu är vi bara spillror av människor som knappt ens tillsammans kan bilda en hel.

Och medan den lilla flugan sömnigt gör sin runda någonstans ovanför det förseglade fönstret, kan jag känna att gestalten har återvänt. Nu tornar den upp sig över mig, svajar sakta, som en mager björk i nordanvinden medan de långa fingrarna, kalla som istappar, nuddar min rygg.  Jag minns den första gången han visade sig, då när jag bara var en liten pojke. Det var en av de där nätterna då jag inte kunde sova, när jag ville ropa på mamma, men inte tordes.

Jag kan se hur jag med en flämtning satte mig upp. Tände sänglampan, den gula med Kalle Anka-klistermärken på. Harkrankbenen trampade oroligt, trampade och skakade, trampade och darrade. Jag klättrade ur sängen och smög bort till hyllan där en liten trave med serietidningar låg längst ner. Jag satte mig på golvet och gick noga igenom hela traven. Tre stycken fick jag välja, bara tre. Jag gick igenom traven igen, långsamt, sedan klättrade jag tillbaka upp i sängen och öppnade den första tidningen. Jag stirrade på teckningen i rutan, läste inte texten, bara stirrade på bilden och kröp in i den. Kunde höra de snattrande näbbarna, klirret av mynten i kassavalvet, surret från den gula propellern på det knubbiga röda flygplanet. Och med ens kunde jag se mig själv utifrån, såg en blond pojke i en kula av ljus, såg honom krumma med ryggen över ett glättat seriealbum. Sedan hände något - jag fylldes av en fasa jag aldrig förut känt, ville hem, ville tillbaka in i pojken men jag var fast, fången i skiktet mellan ljus och mörker, fången där inget får finnas. Natten fick en annan skepnad, som något slags förvriden spegling av sig själv. Det var en värld jag ännu inte kände, en värld som hädanefter skulle komma att finnas mellan mig och pojken. Jag kom närmare nu, kunde sätta mig på hans axel och följa med när han rörde sig mellan rummen, men aldrig fullt ut finnas i samma dimension. Jag visste vart han var på väg, visste att han kände det där tvånget som förde honom ut i köket där han stängde in sig i skafferiet för att lukta på vaniljpulvret. Samtidigt med honom kunde jag känna att det luktade gott men ingenting smakade, det som är sött på dagen är smaklöst på natten, men han åt det ändå. Jag viskade till honom att hämta burken. ”Mmm” sa han och gick till det hemliga utrymmet mellan hörnskåpet och väggen varifrån han drog fram en glasburk full av döda flugor. Där inifrån lyste deras ögon som små rubiner, och de ludna kropparna låg i lager med de stendöda längst ner och de nyligen dräpta högst upp. Ibland fångade vi, pojken och jag, dem levande och lät dem sitta bakom glaset och gnida frambenen mot varandra, som om de satt där och planerade. De största spyflugorna påminde så mycket om farmodern på sjukhuset att de fick bära hennes namn, alla hette Anna. Spyanna, rödögda Anna, ludna lilla Anna, Anna den fula och Anna som snart ska dö. Vi tänkte oss att om man fäste dem en och en i tunna snören och höll dem ovanför oss som ballonger så kunde vi flyga till landet bortom skogen.

”Det finns inget land bortom skogen”, väste farmodern bakom glaset. ”Varför kan du inte bara vara normal - unge?”

”Som du?”

”Ja, som jag.”

"Gå tillbaka nu, gå tillbaka." viskade jag.

Och på tunna ben smög han tillbaka till sängen i sitt rum. Jag strök honom över pannan och lade glasburken bredvid honom, och medan han somnade sänkte sig ett lugn i mitt eget bröst. Han var jag och jag var han.

Någonstans där ute hörs det gnisslande ljudet från medicinvagnen. I små stötar förs jag tillbaka till verkligheten, den verklighet som blev min. Flugan hörs inte längre, kanske har någon dödat den medan jag var borta. Det är bra, jag fördrar dem nog döda trots allt.

Dela med andra

Kommentera sidan

Om det är något du vill meddela oss, hittat något fel eller saknas information kan du använda dig av det här formuläret. Om du vill ha återkoppling på din kommentar vänligen fyll i din mailadress.

Vi tar tacksamt emot all feedback.

// Vänliga hälsningar kommunikationsenheten Mora kommun

Sidan uppdaterad den 27 mars 2017.

Sök på webbplatsen

Visste du att....

... Sveriges äldsta timmerbyggnad finns i Mora? Stockarna på gavlarna har daterats till vårvintern 1237.

Mora Kommun, 792 80 Mora, Besöksadress: Fredsgatan 16, Tel: 0250-260 00 kl 07.45-16.30, Fax: 0250-186 42, E-post:
Org. nr: 212000-2213